Om campandet

Jag var och campade med en galning. Jag fick fly för livet med Iza. Vilken personlighetsklyvning han hade. Usch. Min dotter och hennes kompis räddade mig mitt i natten och kom och hämtade mig och Iza. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Men som tur är så befinner jag mig hemma med livet i behåll. Tar ett tag innan man vågar ha ytterdörren olåst....

Det började på fredagen. Han betedde sig svinigt åt och jag var rädd för honom. Det satt i när vi på lördagen åkte till en verkstad och fixade hans bil. Jag var som ett nervrak. Vågade inte säga något om han blev arg, så jag svarade bara på tilltal och var annars tyst som en mus.
Varför stannade jag inte kvar hemma då, när vi var hemma? Jag fattar inte det idag. Jag var blockerad helt enkelt. Rädd att han skulle göra nåt om jag sa att jag inte ville följa med igen. Nu först förstår jag kvinnor som inte vågar lämna sina män av olika anledningar. Man blir låst i sig själv. Man är så rädd för mannen.












Aldrig mer med honom!