Jag lyckades alla fall få med honom och sökte upp läraren Linda och jag sa att i dag känner jag inte igen min son, han brukar inte bete sig så här och att det kan vara så att han håller på att bli sjuk och att jag med tvång fick ta med honom till skolan. Linda frågade om jag kunde följa med till simhallen och det kunde jag.
Allt rörde sig om rädsla från hans sida, som han inte kunde ge uttryck för, mer än att säga "Jag vill inte". Rädslan var att simma med kläder på sig och han var rädd för att drunkna fick jag ur från honom sen efteråt. De skulle i simhallen ha kläder på sig och ta sig upp med dubbar på ett låtsas isflak. Och jag hade ingen aning om att det var rädsla för att drunkna från hans sida för det. Stackars liten och vilket dåligt samvete jag har nu, för att jag var så oförstående, men samtidigt är jag ju ingen tankeläsare heller.
Jag såg några livrädda barn som hade sådan ångest för det och de grät och inte vågade alls, men otroligt nog så fullgjorde dom det i alla fall med hjälp av duktiga simlärare och deras uppmuntran. Hos Calle såg jag ingen rädsla alls när han skulle göra det, utan bara glädje, så hur skulle man kunna veta det då? Han var så duktig och fick hjälp av simläraren och jag är så stolt över honom nu att han kunde genomföra det, med tanke på det han tidigare hade känt:)
Tänk om man fick vara tankeläsare när det gäller ens egna barn, så kunde man få klarhet för så mycket som de inte kan ge uttryck för. Undvika missförstånden. Stackars de små liven. Det är inte lätt att vara barn och förväntas ge svar på det man inte förstår.
Skärpning vi alla föräldrar!
Ett kort taget på min "Kråka" Calle för nåt år sen:
ingenting :P
SvaraRadera